Stallet

SVABENSVERK - PÅ GRÄNSEN TILL VÄRLDSARV

 

För den som är intresserad av historia, kulturminnesvård och äldre byggnader finns mycket att uppleva i Svabensverk.

På själva bruket finns mycket att se men även längs våra vandringsleder.

 

Slaggsten har blivit ett signum för Svabensverk. På bilden till vänster ser vi den södra gaveln på det hus som ligger närmast riksvägen.

I gamla tider fanns här bland annat ett postkontor.

Bergmästaren som hade en dröm...

Det berättas att år 1799 kom bergmästare Anton Svab ridandes norrut från Falun. Där var hans farbror Anders Svab var bergmästare vid den väldiga koppargruvan. Nu skulle Anton ut och leta efter ett lämpligt ställe att anlägga ett järnbruk. När han kom så långt som hit upp kände han sig trött. Han band fast hästen, lade sig ner och somnade djupt.

Då kom bergsfrun till honom i en dröm och sade "På den plats du nu bundit fast din häst, där ska du anlägga en hytta...".

Bruket byggs upp

Den kan förstås vara så att den här historien inte är rikt sann, men, i alla fall så anlade Anton Svab sitt järnbruk här. Att bruket förlades till dessa trakter berodde på tillgången på vattenkraft, vilket man var beroende av för järnhanteringen. Malmen togs från gruvor på dalasidan, exempelvis Vintjärns gruva, Slättmyregruvan, Kvicktjernsgruvan och Fregåsgruvan. Malmen fraktades hit företrädesvis på vintern då det var bra före.

Man använde sig av hästforor som då körde över de långa sjöarna Balungen och Kalfven som vägen till Falun följer än idag. Ungefär trehundra hästar var sysselsatta med malm- och kolkörning. De flesta körkarlarna kom långväga ifrån, vanligen var det Leksandskarlar. Självt ägde bruket cirka femtio hästar, för vilka den stora stallbyggnad av slaggstenstegel uppfördes som idag är Hälsinglands största konsertlokal.

 

Familjen de Ron tar över

Dessvärre så gick det inte så bra för Anton Svab. Problemet var de långa transporterna.

Det var långt till hamnarna där järnet skulle skeppas ut. Från bruket fördes tackjärnet ner till Amungen och fraktades sjövägen vidare över Mållången och därifrån landvägen till Söderhamn.

År 1811 fick han ge upp sitt projekt. Bergshanteringen hade lågkonjunktur och det slog hårt mot mot vårt bruk. Den 25 januari 1814 såldes Svabensverk på offentlig auktion, köparen var handelsshuset Jacob de Ron & söner.

Familjen de Ron och framförallt då Jacob de Ron d.y. kom att betyda mycket för Svabensverk. Under hans tid blomstrade bruket. Jacob de Ron var mån om sina anställdas utbildning, hälsa och andliga spis. Han lät därför inrätta folkskola redan år 1836, cirka fem år innan riksdagen tog beslut om allmän folkskola. I samma anda lät han ansöka om att byn skulle ha egen präst och inrättade också ett bibliotek, en läsesal.

Nedläggning

De vikande konjunkturerna i mitten av 1800-talet gjorde att de Ron sålde bruket för 45 000 riksdaler till Cantzler som drev verksamheten fram till 1872 då berlinaren Adolf von Hanseman tog vid men bruket såldes sedan till Kopparfors AB år 1880. Verksamheten lades ner några år senare. Idag ägs stallet av Ovanåkers kommun, mark samt övriga byggnader från brukets tid ägs av Bergvik Skog.

 

Bruket blomstar upp igen

Under femtiotalet kom Svabensverk att få ett andra uppsving. Det intensiva skogsbruket sysselsatte många människor och bruket kom att bli ett centrum i den här regionen. Det blev bostadsbrist och Kopparfors lät därför bygga den del av byn som heter Hoting, uppe på höjden på andra sidan dammen. Vid femtiotalets mitt bodde cirka 70 personer här och skolan hade ungefär 40 elever. Här fanns affär, taxi och postkontor. Bussen gick dagligen, både mot Hälsingland och ner mot Dalarna. En förändring kom i och med skogsmaskinen. Behovet av arbetskraft minskade. Många flyttade dit jobben fanns medan andra bodde kvar och pendlade. Posten lades ner i början på 70-talet, affären fanns kvar till -93.

 

Livet idag

I skrivandes stund har vi 37 fastboende. Sommartid fördubblas antalet innevånare. Mot alla odds så lever bruket vidare och folk söker sig hit. Hus som blir till salu säljs snabbt och det är ingen överdrift att säga att vi faktiskt har bostadsbrist. Det är inte så konstigt med tanke på hur bra vi har det här. Ren orörd natur, vildmark in på knuten, ett rikt kulturliv, bra jakt, fiske, bad och framförallt en massa trevliga och kreativa människor :-)